Min mamma är här. Hon kom gåendes över den snöiga gårdsplanen med sin vanliga tygpåse i handen.

-brrrr, nu vill jag ha kaffe, säger hon och plirar med sina bruna ögon.

Jag har inget kaffe hemma. Jag får ringa svärmor som bor i huset bredvid. Hon kommer in med sitt pulverkaffe och där sitter vi och fikar, pratar livet en bra stund.

Mamma har självklart bakat. Hon har med sig äppelpaj till Maxen och en mjuk pepparkaka.

Det är så tryggt när mamma kommer. Just nu städar hon. Plockar och fixar, donar och grejar. Det är ok med mig. Jag vill att hon gör så. Hon vill göra så. Jag behöver oxå bli liten ibland och hon behöver känna sig behövd.

Ungarna älskar henne. Hon går upp och åker med tåget, tidigt ibland. Hon kommer kvällar och helger. Hon tar emot ungar som sover över och hon agerar tonårsmormor med mera.  Vad vore vi utan henne?

Vi ska hämta Maxen sedan, tror jag. Han blir så glad när han träffar sin mormor.

//Annelie

Jag har precis vaknat. När kärleken, sonen och lillsonen gett sig iväg i morse, då kröp jag tillbaka. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Det är en trötthet som skär igenom ben och märg på något sätt.

Kanske är det medecinerna?

Värken är lite lite bättre. Det går åt rätt håll Smärtlindringen funkar, men jag mår illa. Jag trodde jag kunde jobba idag. Jag var till och med inne en sväng på jobbet i går när jag hade hämtat Maxi.Kärleken skakade på huvudet i går kväll när jag nämde det, han trodde inte det.

Min mamma är påväg. Min älskade gullig lilla mamma sitter på bussen och kliver snart av här.

Jag vill inte vara med om detta igen.