Allt är förberett. Min allra första lilla diktsamling är nästan klar. Det ända som saknas är en bild på mig och en beskrivning av "författaren". Där har jag kört fast. Min kära svägerska kommer att hjälpa mig med det, i morgon.

Känslan inom mig är just nu väldigt svår att förklara och sätta ord på. Jag har döpt min första diktsamling. 21 dikter blev det till slut. 21 dikter, rakt ur mitt hjärta. Vissa är glada, vissa är känsliga och några rent utav hemska. Det är jag och vad som fanns i just mitt hjärta, just då. Kanske någon av er kan känna igen sig, vad vet jag.

I morgon kommer den vara klar. I morgon kommer ni som vill kunna klicka er in och köpa min diktsamling. Kan jag verkligen ta betalt? Kommer någon att köpa mina tankar, mina ord? 

Jag är så förbannat vernös (tack älskade Maxi för ditt nyfunna ord). Vilken flopp det kan bli, mina ord. Kommer jag att kunna sova och koppla av? Jag har suttit här vid min dator hela dagen. 

Nu måste jag ut och fylla mina lungor med den kalla härliga havsluften.

//Annelie

Jag har tänkt och funderat så mycket sen igår. Jag har cirka 17 dikter som ni har sett glimtar av. De kommer från en tid i mitt liv, från "baktiden" så att säga. Det jag kan skriva nu är från "nutiden", med andra ord är jag en helt annan människa nu än vad jag var då.

Min fundering, eller mina funderingar går ut på om jag ska trycka det som jag har skrivit hitills och sedan börja om. Det kan då inte bli en limmad pocket utan det blir då en häftad variant, mycket tunnare. 

Idag ska jag jobba med det och se hur det skulle se ut.  Jag har precis pratat med kärleken om att jag "försvinner" ett par timmar idag då jag ska skriva in och redigera och sedan försöka skapa denna allra första, mycket tunna lilla diktsamling.

Jag hoppas jag inte gör någon besviken men jag tror att mina första dikter hör ihop för att bereda mig vägen vidare för den nya epoken..

Nu ska min Rosa lilla laptop plockas fram och jag ska krypa in min vrå.  Tack för alla ni som tror på mig. Jag känner hjärtat i era ord, värmen i era tankar och de sporrar, jag bugar mig och famnar dagen!

//Annelie

En liten kommentar till mitt eget inlägg. Självklart ska jag inte sluta blogga. Men när jag tar tag i mitt skrivande kan jag ju inte spendera lika MYCKET tid som nu, typ.. Jag måste ha uttryckt mig oklart.. (skratt). Men det är sant, det TAR tid att läsa igenom alla bloggar man vill, kommentera och svara på kommentarer.. Så DET kanske tar lite stryk när jag drar mig undan och skriver..DÅ är jag rädd att jag glöms bort, kanske, lite.. men nej, jag försvinner ju inte typ.. liksom, eller nått.. *flummar* Förstår ni vad jag menar?

//Annelie

Jag är ensam. Jag har min egen tid, som varje fredag. Kärleken är på bandy med lillen. De kommer inte hem före 8 i alla fall. Dottern mår nu bra och befinner sig hos kusinen. Sonen är på vift men kommer senare. Jag, jag bara sitter här och stirrar, helt slut, helt tom. Skön känsla, nästan som en restart.

Jag ska ta tag i mitt skrivande. Jag måste faktiskt välja, att sitta och blogga, kommentera och läsa bloggar eller sätta mig i en vrå och skriva.. Tiden räcker inte till. Men tänk om ni glömmer mig, om jag inte är här..(hemska tanke) (skratt). Nä, ska det bli en diktsamling måste jag ju skriva, enkelt och sant.

Ha en trevlig fredagskväll alla ni underbara..!

//Annelie

PS, Nu älskar jag tonårstiden efter ett härligt telefonsamtal med Storsonen som avslutades med ett "jag älskar dig" FASTÄN han gick med en polare, DS!

Alla sover. Jobbet har mjukstartat och bara 7 av 16 barn är här. Sitter och väntar in min kära kollega, hon har rast.

I morse, eller efter 9.00 såg jag att dotterns skola  hade ringt 3 gånger på mobilen. Jag ringer upp och nu har det börjat igen, tuppningarna. Hon har tuppat av igen idag. Hon kom ner till mig (jag jobbar nära) vit som ett lakan. Jävla älskade skitunge, min alldeles egna gullunge, varför ska du börja tuppa nu igen? Hon fick i alla fall smärtlindring mot armen och en klapp på kinden. hon är ok, men ändå.

Strul börjar, strul slutar, strul bakom varje hörn.. I love tonårstiden, not. Eller efter att ha läst denna mening flera gånger. Jag älskar visst tonårstiden, men inte allt, men det mesta..måste bara arga av mig lite ibland.

//Annelie

Fredag. Jag och Maximilian brukar vara lediga. Vi brukar ligga i sängen vid den här tiden och prata om livet, kompisar, godis, ja allt möjligt som rör sig i en sexårings huvud tidigt på morgonen. Jag har tagit ut garantidagar. Ni vet, sådana där "60 kronors dagar".

Jag valde att använda mig utav dom. Att varje fredag vara ledig. Att bara jobba 4 dagar och sedan vara ledig 3. Helt underbart. Men dyrt. Jag var tvungen att inse att vi inte har råd. Nu är jag tillbaka i "heltidskarusellen" igen. Jag börjar med att STÄNGA förskolan idag. Jag går från ledighet till -17.30 tid. Hur kul känns det? Det känns sådär. Tur är väl att kärleken slutar lite tidigare och hämtar lillplutt.

Det jag har gett oss, det som familjen offrat i pengaväg, har varit ovärderligt. Maxen har fått en lugn termin, jag har fått en lugn termin. Han har verkligen behövt den här ledigheten och även om det har kostat fläsk har det varit värt det. Jag skulle göra om det utan att blinka igen. Nu är han taggad inför dagen. Veckoboken ska fixas, han mår bra. Själv sitter jag här, som en urkramad trasa och längtar till baka till sängen och de härliga samtalen.

//Annelie

Min dotter ramlade idag. På något sätt kände jag det på mig för jag ringde henne. Jag fick inget svar och det sög till i magen på mig. Det visade sig att hon halkde på vägen upp till skolan och slagit i armbågen. Den har hon brutit två gånger. En gång "vanligt" och en gång riktigt ruskigt med akutoperation som följd. Idag hade hon tur, den var inte bruten utan hon åkte på en rejäl smäll. Hon mår bra nu ikväll och har sin älskling hos sig, gulle dom..!

Min dotters fall har i min verklighet en mening. Hon slog sig och vi behövde då självklart åka till sjukhus. Vi fick veta saker som finns i hennes hjärta som vi behövde veta. På sjukhuset jobbar min vän S. Vi träffade henne och då förstod jag. Jag frågade henne rakt ut om hon kunde rekomendera en gynekolog och då log hon varmt och sa ja, det kunde hon definitivt. Hon bokade in mig på en gång och den 22/1 ska jag träffa en varm, trygg, kunnig och lyssnande man som med all säkerhet kommer att både höra och förstå just MIN historia.

För mig, personligen, är detta ett svar på gårdagens "bön" eller önskan låter kanske bättre. Jag citerar mig själv:

Universum, livets änglar, ja alla ni som hör mig nu. Hjälp mig att finna min väg. Hjälp mig att se tecken på ER hjälp. Jag ber om att få träffa på de människor som kan vara till hjälp för mig.

Tack.

Nu har min väg till rätt hjälp startat. Jag bugar mig återigen för verkligheten och ler ödmjukt..

//Annelie