Jag har haft en bra dag. Promenad fram och tillbaka för att hämta Maxen.

Kusinerna och Farbror H kom över och käkade middag. Härligt! Just nu sitter jag och storögt kollar på Älvan och hennes kärlek. De slåss, bits, krockar, you name it! Var vi sådär när vi var unga och kära? De har suttit i vår soffa nu i ett ex antal timmar under MITT täcke..

 Well, nu är det macken dax..

//Annelie

Första dagen på min tillfälliga nya karriär som sjukskriven. Det känns annorlunda och jag har nog mycket att jobba med när det gäller acceptansen hos mig själv. Jag vill ju alltid vara så jävla duktig, till och med nu.

Ska laga frukost till mig och Älvan. Ja, hon får heta det från och med nu, dottern min, Älvan. Efter det ska jag nog ut och ta mig en frisk nypa luft, får se om hon följer med. Eller så skiter jag i det och kryper ned med en god bok. Åter igen ska jag vara så bra. Usch.

Maximilian mår bättre. Förkylningen är kvar. Hostan likaså, men inte så mycket. Febern är totalt borta sedan MINST 24 timmar. Jag följer ALLA hälsorekomendationer som finns när det gäller våra barn på förskola/förskoleklass. Tänk om alla föräldrar kunde göra det. Ja, det är en annan debatt, i en annan tid.

Jag  känner mig i alla fall duktig för att jag klarade av att skicka honom med pappa i morse och att jag inte hade honom hemma fler "extra" dagar. Han behöver sitt liv, med SINA kompisar och få SIN hjärna att arbeta. Han behöver inte vara hemma och förgylla MIN tillvaro hela tiden. Det ansvaret ska inte vila på honom.

•  Tack universum för den insikten.