Det går en epedemi, på jobbet, i skolan, you name it! Vilken dag jag har haft, wow! Den började som sagt var tidigt. Två kollegor borta, då var det bara jag kvar. Och jag som var tvungen att gå en timme tidigare, möte i "stan". Det fixade till sig, tack vare snabbtänkta kollegor och minskat barnantal, skönt!

Nu ska jag iväg, till familjeprataren. Just idag ska det bli så skönt och förlösande. Det är ordnat för Mio och för Maxen så nu kan jag pusta ut och åka iväg... Tack återigen för alla kramar..*bows*

//Annelie

Så många vackra och härliga människor det finns därute. Tack för alla kramar, de har värmt mitt hjärta och hjälpt mig genom kvällen.

Nu är det en ny dag. Nya möjligheter. Jag är uppe väldigt tidigt. Min öppning idag, förhoppningsvis den sista. I och med Mio måste vi ändra lite på rutinerna. Maxen följer med mig och kärleken tar ut Mio på långis nu på morgonen. Jag måste väcka lillprinsen och ha med honom till jobbet 6:15. Alltså Vi ÄR där så, helt galet!Jag har redan börjat att ropa på honom så smått..

Morgonkaffet smakar godare än vad jag trodde. Ute är det mörkt och kallt. 

Nu omfamnar jag dagen och tar nya tag.

//Annelie

Jag fick ett sms idag. Ett litet, fjuttigt sms som slog undan benen på mig, fullständigt. Strulet har vaknat, ruskats till liv och fyller återigen mitt trötta hjärta. Jag trodde det var över och att den delen av mitt hjärta var på vila. Jag hade fel.

Reaktionen från mig var stark. En våg av känslor, knappt hanterbara. Men vad gör man? Bara att bita tag i skiten och fixa det. En del av mig vill bara krypa undan och lägga mig ned och somna. Det är lugnt, jag överlever. Jag blir bara så ledsen när världen och klimatet ser ut som det gör i dag.

Jag skrek idag. Mina skrik ekande i grannskapet och skar genom märg och ben. Vem lyssnar då? Vem lyssnar på någon som biter ihop tänderna och beter sig som en varg påväg att anfalla? Ingen.

Jag är mamma, jag är mor. När rädslan tar över slås den "gamla" hjärnan på och jag blir arg, redo att slåss. Den har kallats reptilhjärnan och jag tror verkligen på det. Nu är jag lugn och åter i kontroll. Nu är jag redo att tala lugnt och sansat och att viska fram mitt förlåt.

Jag är en stark kvinna, jag vet det nu. Jag är så otroligt stark att jag i denna stund kan erkänna mig svag...

Nu behöver jag kramar, kramar i massor..

//Annelie

Jag hade inte tänkt att skriva något mer i kväll. Jag känner mig trött och lite ur gängorna. Det får man göra så det ororar mig inte. Det har gruffats lite i flocken i kväll och även under dagen. Maximilian har varit i sitt esse och mitt humör har inte varit det bästa. Det är ok men nu får det vara nog. Back to basic med rutiner, sovtider och mat. Inget socker eller flum. "Frågorna" han ställer just nu måste besvaras med fast och kärleksfull hand.

Vi är en varm och kärleksfull familj. Men ibland brakar helvetet lös och ingen kan hålla sams. Det är ok, så kan det vara ibland. Det hemska vore om man inte vågade erkänna, eller värre, se det. Vi ser det.  Vi gör något åt det. Vi försöker i alla fall.

Kärleken och jag gick ut med Mio i kväll. Då upptäckte jag fullmånen. Vacker och fulländad strålade den emot mig. Skrattade mig nästan i ansiktet och ruskade på sig. -Annelie, hade du glömt, hela din familj blir som tokig när jag är full.. Nu är vi på samma våglängd, kärleken och jag. Vi slöt fred med en kopp kaffe, toppad med chokladgrädde, mycket chokladgrädde. Underbart.

Nu väntar altanen på mig. Jag ska ta en välbehövlig måndusch och bara njuta.. Godnatt på er, wherever you are.. ;)

//Annelie

Nu är vi hemma igen efter att ha hämtat storsonen hos gulliga flickvännen! Han jobbar idag, duktiga han! Kärleken släppte av mig och Mio på byn så att vi fick en härlig promenad hem... Denna hund har knippit en stor del av mitt hjärta, han är så fin!!

   Så vacker...       

  Min nya kärlek!        Underbar!

Godmorgon... Det är tredje advent. Det enda vi har framme är några ljusstakar. Jag har begravt julstressen för flera år sedan. Jag mäktade inte med. Det är ljuvligt att kunna andas, sova, äta och veta att allt brukar lösa sig till slut i alla fall. Vi sitter alltid där, på julafton, och äter all god mat och öppnar fina klappar.

Våra ungar är underbara ungar. Jag minns julen för inte alltför länge sedan då det strulade till sig med min lön. Jag fick helt enkelt ingen lön. Dagen före julafton, inga klappar handlade, panik. Vi samlade i hop flocken, pratade med dom och förklarade helt ärligt att vi nästan var pank. De stora tittade på varandra och sedan sa dottern: - Men mamma, vi kommer väl att fira jul? Ja, svarade jag men ni kommer inte att få några julklappar nästan. Jaha, svarade hon igen, men bara vi får fira jul är JAG nöjd...

Jag tror att vi fixade julklappar till alla tre för totalt 500 kr. Det blev en lyckad jul. Så jag VET att allt löser sig. Jag vet vad det handlar om. För mig.

Kärlek och värme, familj och gemenskap. Att se ungarnas ögon då de öppnar sina paket, deras leenden. Tjafset vid julbordet om vad som är gott eller inte. Kalles jul. Ljusen, skuggorna då eftermiddagen faller. Då brukar jag fatta kärlekens hand och tyst titta på de våra. 

Jag välkomnar nu julen och tänder ett ljus.

//Annelie

Jag behöver inte säga mer. Lyssna, njut och gör orden till Er sanning.

    Var kommer dessa ögon ifrån? Ok, I know, jag har oxå stora ögon, de är oxå blåa och allt det där men inte nämnvärt som hennes.. Ahhh, kärleken har dessa ögon, vad glad jag är att han delade med sig..(skratt).

Min dotter. Min alldeles egna avkomma. När jag var i din ålder trodde jag inte att jag hade en framtid. Jag kunde inte för mitt liv tro att någon skulle vilja ha mig om än bilda familj med mig. Nu sitter jag här, och stirrar in i dina outgrundliga ögon. Hör hur din lillebror spelar upp din pappa. Tänker på din storebror som inte är hemma. Jag har min familj runt om mig. Jag tillhör en familj som jag har varit med om att skapa. 

När du har svårt att sova om natten, kom ner och kryp in i min famn så ska jag förmedla dig hopp. När allt känns tungt och hopplöst, tala till mig så ska jag svepa in dina ord i sammet och bädda ner dem. Fast du vet det här och du gör det här. På dina villkor och när du behöver.

Jag är så stolt över dig, du vackra mellanbarn. Din bror och din lillebror. Däremellan är du, stark, stolt och så sårbar. När din lillebrorgrät igår släppte du allt och öppnade din famn. Han kröp in i den och fick den tysta tröst han så mycket behövde. Du lilla stora underbara människa..

Ibland vill jag bara krympa dig. Krympa dig så att du åter kan platsa i mitt knä, vända upp ditt ansikte mot mig och gurgla fram ett litet "mamma". Åh dessa minnen, de göder mitt hjärta som nästan spricker av kärlek. Nu är du en ung kvinna, med livet framför dig.

Du underbara, fortsätt att vara den du är. Fortsätt att tala din sanning och lev ut och var bara. Låt aldrig din kraft förtvina och ätas upp. Du är du, glöm aldrig det.. "ung och stolt, du är en krigare"

//Mamma