Idag är det Lucia på Maxens skola. Efter många om och men hittade jag hans tomtekläder men ingen luva.. Så typiskt mig! Jag har dessutom inte hajat att JAG ska ha fikat med mig, ännu mer typiskt mig! Det får fixa sig under dagen.

Jag är en sån virrig mamma. Jag jobbar under samma "tak" som sonens fröknar, typ. Förra året knackade min chef mig på axeln och sa lite käckt att JAG var den allra sista föräldren på HELA enheten att lämna in kontraktstiderna..så VÄLDIGT typiskt mig! Dessutom måste jag ha larm på mobilen för att komma i håg gympakläder på Måndagar.

Jag lever i det blå men jag trivs här!

Mio är i väg med Kärleken. Han ska vara där hela dagen så jag får ingen lunchpromis, känns tomt! Det finns hundgård där och kärleken har rast 9:00, 12:00 och 15:00...skitbra!

Nu väntar jag på att ungarnas astmadoc ska ringa....*bävar*  

Universe, be with me!

//Annelie

Jag hade tänkt att skriva om hur tråkigt det har varit här i kväll, utan kärleken. Även om jag inte är social för stunden saknar jag HANS sällskap. Han kom hem när jag var på väg att börja skriva.

Då tänkte jag skriva om min dotters ögon. Helt galet, jag vet. Men hennes ögon, på bild och i verkligheten är ett par av de vackraste ögon jag någonsin sett. Nu är jag självklart partisk men det får jag vara. Jag hittade dock inte de rätta bilderna jag sökte efter. Jag fann en annan bild när jag kollade igenom mina foton.

Tänk om jag kunde få in dessa ord i mitt inre. De finns där, men inte fullt ut. Tänk om jag kunde sluta leva i det förgångna och ta till mig allt som finns här och nu. Jag gör det men inte fullt ut. Ibland slås jag av insikter. Ibland är dom smärtsamma, ibland ljuvliga. Insikten jag får av denna bild är lugn men ändå inte. Jag vill ha mer, något bortom allt.

Insikten som talar till mig i just denna stund, här och nu, är enkel. Medans jag skriver dalar den sakta ned över mig och omsluter mitt huvud, varmt. Vi människor är så komplicerade, så märkvärdiga. Allt är inte så. Verkligheten är inte så komplicerad om ens verkligheten existerar?

Ja, vad vet jag som inte ens vet vad jag skriver för stunden?

Nu ska jag vila i dessa ord och dammsuga.

//Annelie

Mina fötter värker! Ärligt talat, jag har FLERA stora blåsor på min vänsterfot.. Så mycket som jag har gått sedan Mio kom till oss har jag nog ALDRIG gått, huva! Fort går jag oxå vilket gör mig svettig, fötterna med, ha! Då ploppar det upp blåsor!!?!?

Kom hem idag i snöslasket och tog en mysig promis. Sedan en till då jag kom hem, i love this! Kvällsmotionen får kärleken stå för.. Vad jag längtar till helgen då vi kan ut i skogen och fixa och dona..

Evsingen mår bättre. Har fått behålla all mat i dag. Ingen annan har blivit dålig ännu, peppar peppar. Jag svalde TIO pepparkorn i går...(not nice).

I morgon ska Mio med till Kärlekens jobb, det känns så bra! Han är nu på sitt andra julbord, utan mig. Känns helt ok, jag är ändå väldigt trött och asocial.

 //Annelie

Nu är det bara snön som fattas! Vilken härlig promenad vi har haft! Det blev lite struligt med Maxen, Mio har inte varit med oss innan. Att jag var på lite sämre humör gjorde inte saken bättre... Efter vi hade lämnat av Maxi blev det bättre. Det har vi att träna på men det ligger ju hos mig. Nu ska jag ta bussen upp, orkar inte gå mer! Längtar redan till lunchen så att jag får gå ut igen...

Är han inte fin?

Härlig väg men skitkamera!

Ha en trevlig dag alla..

//Annelie

Idag är det min tur att ta långpromisen med Mio. Vi kommer att gå skogsvägen upp till Maxens skola och sedan går vi en liten omväg för att avsluta med att vandra utmed vattnet. Jag längtar. Hoppas på att vi möter lite andra hundar så vi kan träna bort hans intresse och bara knalla på.

Gumsan är fortfarande hemma, jag bara MÅSTE komma ihåg att plocka ihop lite skoljobb idag!

Kärleken ska på julbord, igen! Lyckliga han.. Själv ska jag värma lasagne till middag, LIDLS, hur kul är det?

//A

Jag har fått så fina kommentarer.. Jag tackar verkligen..

Det är natt nu och tröttheten riktigt gnager i mig, gå och sov!!!

Jag ska det. Snart är vi jul-lediga.. Jag ska drömma om det.

//Annelie

Min kropp

en gjuten spegel

Lyser likt månsken i din hand.

Känner din själ 

i mitt andetag.

Starkt du tar med frihet

mitt inre

och jag rör med varsamhet

ditt lugn..

Min man, min kärlek. Minns du? Julen utan pengar. Julen för så många år sedan då vi inte hade råd att handla julklappar till varandra? Då skrev jag denna dikt till dig, från djupet av mitt hjärta, min själ. Orden bara dansade ur mig så självklart och rent.

När det blåser runt om mig. När jag ibland funderar på vad som händer och varför. Då kan jag helt plötsligt höra orden, se dem, känna dem. Det är så sant men varför så svårt ibland? Att få ihop vardagen med livet eller livet med vardagen. Allting smälter samman och ibland blir det bara en enda stor röra. Sakta men säkert löser den upp sig, röran.

Herr Ångest sparkar i bland på mig, när jag ligger ned. Då blir jag arg och ilsk. Se mig ändå, du underbara. Se förbi den morrande honan som inget hellre vill bli älskad, sedd och förstådd. Du är allt det där, du gör allt det där, jag ser det bara inte ibland.

Dina ögon talar till mig ikväll. Jag vilar i dom och bugar mig för verkligehten.

//Annelie

När jag kollade runt efter bilder i går kväll fann jag en underbar bild som jag sparat tills nu. Jag älskar träd. Det finns inget som kan lugna mig mer tror jag, än tanken på ett träd och dess rötter. Låter helflummigt men så är det för mig! Många är de gångerna kärleken skakat på huvudet och undrat vilken planet jag kommer ifrån då jag lärt ungarna krama träd för att lugna sig osv

En gång på en skogpromis för många år sedan gick jag, kärleken och våra numera tonåringar på en vacker väg. Utmed vägen fanns ett träd som jag fastnade för. Jag börjar krama trädet varpå ungarna inte var sena att hänga på. Kärleken vandrade på och hoppades säkerligen att ingen skulle komma då hans familj helt sonika stog och kramades med ett träd! Han hade Maxen i vagnen. Medans vi står där och njuter kommer maken springades tillbaka och viftar med ena armen och vrålar SPRING!!! Observera att han har Maximilian i vagn! Han hade stött på en vildsvinsflock! Jäklar i havet vad vi sprang.. Ungarna snubblade och skrek, JAG skrek, ALLA skrek!!! Jag höll Evelina i handen och vrålade: SPRING FÖR LIVET!!!!!

Vildsvinet jagade bara i väg oss men i min verklighet var vi hotade till livet. Det hade tagit oss 40 minuter att ta oss till denna väg hemifrån oss. Vi var hemma igen på 15 m inuter tror jag, haaa!

Jag glömmer nog aldrig detta.. Njut av bilden nedan, den är helt otrolig.

Den kallas tydligen "dansande träd".

//Annelie