Dagen har inte alls varit, eller blivit som jag trodde. Jag städade på glatt ett tag tills Maxen och pappa kom hem. Då dalade energin för städningen och jag blev sååå trött. Jag hamnade då i soffan med en påse godis och kollade in Wall-E med Maxi. Efter det gick jag och la mig i min säng, sa till kärleken att jag måste få känna att jag är ledig och sov sedan sött i två timmar, ha!

Har sedan fixat lite här och där. Vid halv fem hamnade vi på fika hos kusinerna, mycket trevligt som vanligt. Påväg hem handlade vi pommes, cola och hyrde en film som jag och tonåringen ska kolla in när hon är redo, Mamma Mia! Det ska bli skitkul att se den.

Nu inför julen och all julmat har kärleken grillat kyckling, lagat pommes och gjort bjarnte (bearnessås) . Min kärlek har lappblod i sig. Det har hans mamma stenkoll på (hon minns hur han jojkade som liten etc och det finns till och med ett BAND där han jojkar) och har givit honom denna vackra mössa. Jag minns inte om den kommer från Moster Anita (kram kram) eller från svärmor. Svärmor leverade den i alla fall, gulle hon!

Han är så snygg, kärleken min och en hejare på att grilla kyckling.

                  Jag har ingen blixt, men här grillas kyckling på ved..!                                               

  "lappen" kollar pommesen..

Grillad kyckling, dagarna innan jul, låter det inte gott? Det var det, kan jag lova, lyckliga jag som har en man som lagar god mat...!

;)   //Annelie

Nu ber jag om hjälp! Ni som har följt mig ett tag vet att jag är galen i hjärtan. Ni som känner mig privat och har varit hemma hos mig vet att jag inte är speciellt intresserad av inredning (ännu).

Jag har en adventsljustake. Formad som ett hjärta såklart. Jag är oerhört förälskad i den och min fråga är, kan jag använda den året om? Ska jag ta bort de två ljusen i mitten?

 I ADORE den..

//Annelie

Det regnar inte! Jag ser himlen och jag ser att solen är påväg! Kan det bli bättre?

Idag är det verkligen storstädning som gäller och senare pyntning. Vi har inte så mycket men det vi har ska vi göra något mysigt av!

Nu när jag inte har Mio kvar måste jag få in promenad. Jag får väl helt enkelt LÅTSAS att jag MÅSTE ut.. 

Det är lugnt och fridfyllt här hemma. Tomt utan de stora, javisst, men ändå fridfullt. Kärleken och jag ger varandra små ögonkast då och då, lyckliga jag! Idag ska jag inte tjafsa om något! (Håller tummarna).

Nä, dax att sätta fart!

//Annelie

Det har varit dramatiska 24 timmar i mitt liv. Dramatiska timmar fulla av sorg, gråt men även kärlek.

Jag grät igår. Jag grät inatt. Jag grät även i morse. Vilken förråd av tårar jag måste ha samlat på mig den senaste tiden. Maximilian, den lilla varma goa pojken min, skickade fram Lovisa till mig och sa "Mamma gråter, hon behöver en kram". Lukas tittade på mig med sina outgrundliga busiga ögon och undrade nog vilken planet jag är ifrån, men han var ok.. Känslor som är öppna och ärliga, även om en mamma/faster gråter, är inte skrämmande för barn. Jag frågade honom helt ärligt om det var läskigt och lite tyckte han att det var, men hans kroppsspråk visade förståelse.Maximilian är självklart van vid alla mammas tårar, stup i ett.

Det har varit befriande att gråta. Mitt hjärta är lättad och den klump jag byggt upp senaste tiden är borta. Nu är allt naket och rent igen. Sköljt och även tumlat.

De stora är inte hemma. Saknaden och tomheten efter dom sliter i mig. Jag får hålla i mig för att inte ringa och be dom komma på studs. Jag har pratat med bägge två idag. Båda har sagt att dom älskar mig innan de lagt på. Båda har det bra och är lyckliga där de är, inte i mammas famn, utan ute i vida världen..Jag är glad för deras skull.

Jag tänker äta godis i kväll och somna i kärlekens armar.

När jag la Lovisa hade jag radion på. När hon somnade in spelade p4 en låt med Winnerbäck och Miss Li. Ni har säkert alla hört den men de sista raderna berörde mitt hjärta, fick mig att återigen se och känna den tysta kärlek som utspelar sig mellan mig och mitt livs kärlek.

Jag är övertygad om att man överlever, utan varandra. Man klarar sig och allt det där. "Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans" (Winnerbäck). Sant, kanske, men så väldigt onödigt..

När livet lunkar på, vardagen med alla dess bestyr. Möten, jobb, tonåringar, samtal, sms..Då behöver man ibland andas in varandra och stanna upp. När jag behöver dessa "stopp" hör jag alltid någon låt eller ser något på tv:en som påminner mig.

men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

(Winnerbäck, om du lämnade mig nu)

Det är det som kommer med åren, med att man kämpar och framför allt, att man hör i hop..

Dagen efter kaoset. Jag har landat, känner mig självklart fortfarande sorgsen men beslutet att återlämna Mio snabbt har växt sig starkt och sant. Det är inget fel på Mio, han är lika underbar i dag som han var igår. Men hans beteeende, även om det går att korrigera passar inte. Jag skulle inte kunna slappna av, ens med Maxen. Jag klipper bandet och släpper honom med kärlek. Jag är övertygad om att han kommer dit han ska, dit där det är meningen.

Kärleken och jag har pratat mycket. Det blir en valp nästa gång. Jag skulle så väl kunna tänka mig en Vit Herdehund, jag är förälskad i rasen och vad de står för.

Natten har varit lång men givande och jag är trött på ett sätt jag tycker är skönt. Lilla älsklingen har vaknat ibland, har haft feber och somnat om i min famn. Vad jag har tittat på henne i natt när jag inte kunnat sova. Vilken vacker liten varelse hon är. Så trygg och så fantastisk! Hennes bror går inte av för hackor heller. Han är varm och kärleksfull med henne på ett sätt jag tycker är otroligt och som jag INTE såg mellan mina stora (host). maxen vaktar sitt revir och pendlar mellan att vara underbar och härlig till "det beteendet nämner du inte vid namn"...

Jag skickade iväg kärleken med busarna och nu sover lilla pluttan. Jag ska krypa ned bredvid henne och ta en powernapp.. Tack igen, ni underbara bloggare och läsare...

//Annelie

Tack för alla värmande kommentarer. Jag vet att jag gjort rätt, jag vet det bara. Nu ska jag bara handskas med känslorna. Jag fattar inte hur kärleken kan vara så lugn. Han sover nu i soffan. Helt galet.

Jag tänker inte bara på Mio, utan oxå på "ägaren". Det kändes lika bra för henne som för mig så hon är nog oxå i chock. Jag känner mig rutten där oxå och vi har pratat. Förlåt mig...

Lilla gumman, min lilla tjej sover nu sött i min säng.  Jag känner mig hedrad och så stolt och ärofylld över att hennes mamma lämnade över henne till mig. Nu ska jag krypa ned bredvid henne och titta på henne.

Återigen tack, jag gråter när jag läser era fina kommentarer och tankar. För mig är det helt otroligt att någon ens vill läsa min blogg och kommentera. varje enskild kommentar betyder så mycket. Era ord helar och öppnar mina ögon..jag bugar.

//Annelie

Det började så bra. Mio, min Mio. Idag, även fast det var lugnt omkring honom, även fast min plutta lämnade honom ifred och inte gick fram till honom så visade han tänderna, tyst och otäckt fast jag var bredvid. Han klistrade henne med blicken och sedan visade han allt. Jag hade Lovisa bredvid mig och hjälpte henne med handen, att klappa fint.

Jag är chockad, jag kan inte ha en hund som jag inte kan lita på. Jag tycker att jag har gjort allt rätt, gett honom space och en fredad plats, hållt människor borta, you name it. Men lovisa och små barn hör till mitt liv.

 Det kanske är bättre att skaffa en valp?

Just nu gråter jag igen. Kärleken har kommt tillbaka efter att ha lämnat tillbaka honom. mitt hjärta är krossat, likaså en massa drömmar och planer. Jag tog rätt beslut och jag tog det snabbt. Ni som vet mer om hundar än jag kanske har en annan åsikt, vad vet jag.. Ont gör det i alla fall, ont i själen och tårarna tar bara inte slut.

Mio, min vackra fina vän, jag har svikit dig. Jag gav dig ett hem, en strand, en skog och en massa tid. Långa härliga promenader, lek och sök. Jag ryckte bort det ifrån dig, snabbare än blixten. Det är nog inte ens ditt fel, din reaktion.. Men min vän, två veckor av mitt liv och du vann mig. Jag känner mig bruten och rutten.

//Annelie