Det har varit dramatiska 24 timmar i mitt liv. Dramatiska timmar fulla av sorg, gråt men även kärlek.

Jag grät igår. Jag grät inatt. Jag grät även i morse. Vilken förråd av tårar jag måste ha samlat på mig den senaste tiden. Maximilian, den lilla varma goa pojken min, skickade fram Lovisa till mig och sa "Mamma gråter, hon behöver en kram". Lukas tittade på mig med sina outgrundliga busiga ögon och undrade nog vilken planet jag är ifrån, men han var ok.. Känslor som är öppna och ärliga, även om en mamma/faster gråter, är inte skrämmande för barn. Jag frågade honom helt ärligt om det var läskigt och lite tyckte han att det var, men hans kroppsspråk visade förståelse.Maximilian är självklart van vid alla mammas tårar, stup i ett.

Det har varit befriande att gråta. Mitt hjärta är lättad och den klump jag byggt upp senaste tiden är borta. Nu är allt naket och rent igen. Sköljt och även tumlat.

De stora är inte hemma. Saknaden och tomheten efter dom sliter i mig. Jag får hålla i mig för att inte ringa och be dom komma på studs. Jag har pratat med bägge två idag. Båda har sagt att dom älskar mig innan de lagt på. Båda har det bra och är lyckliga där de är, inte i mammas famn, utan ute i vida världen..Jag är glad för deras skull.

Jag tänker äta godis i kväll och somna i kärlekens armar.

När jag la Lovisa hade jag radion på. När hon somnade in spelade p4 en låt med Winnerbäck och Miss Li. Ni har säkert alla hört den men de sista raderna berörde mitt hjärta, fick mig att återigen se och känna den tysta kärlek som utspelar sig mellan mig och mitt livs kärlek.

Jag är övertygad om att man överlever, utan varandra. Man klarar sig och allt det där. "Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans" (Winnerbäck). Sant, kanske, men så väldigt onödigt..

När livet lunkar på, vardagen med alla dess bestyr. Möten, jobb, tonåringar, samtal, sms..Då behöver man ibland andas in varandra och stanna upp. När jag behöver dessa "stopp" hör jag alltid någon låt eller ser något på tv:en som påminner mig.

men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

(Winnerbäck, om du lämnade mig nu)

Det är det som kommer med åren, med att man kämpar och framför allt, att man hör i hop..

Dagen efter kaoset. Jag har landat, känner mig självklart fortfarande sorgsen men beslutet att återlämna Mio snabbt har växt sig starkt och sant. Det är inget fel på Mio, han är lika underbar i dag som han var igår. Men hans beteeende, även om det går att korrigera passar inte. Jag skulle inte kunna slappna av, ens med Maxen. Jag klipper bandet och släpper honom med kärlek. Jag är övertygad om att han kommer dit han ska, dit där det är meningen.

Kärleken och jag har pratat mycket. Det blir en valp nästa gång. Jag skulle så väl kunna tänka mig en Vit Herdehund, jag är förälskad i rasen och vad de står för.

Natten har varit lång men givande och jag är trött på ett sätt jag tycker är skönt. Lilla älsklingen har vaknat ibland, har haft feber och somnat om i min famn. Vad jag har tittat på henne i natt när jag inte kunnat sova. Vilken vacker liten varelse hon är. Så trygg och så fantastisk! Hennes bror går inte av för hackor heller. Han är varm och kärleksfull med henne på ett sätt jag tycker är otroligt och som jag INTE såg mellan mina stora (host). maxen vaktar sitt revir och pendlar mellan att vara underbar och härlig till "det beteendet nämner du inte vid namn"...

Jag skickade iväg kärleken med busarna och nu sover lilla pluttan. Jag ska krypa ned bredvid henne och ta en powernapp.. Tack igen, ni underbara bloggare och läsare...

//Annelie