Det verkar vara så att markören spelar roll. Vissa bilder jag provat med funkade inte att dubbelklickas på. Jag tror att det var för att markören inte var på "rätt" ställe? När den i början är i mellan bilderna syns den inte. Är jag helt ute och cyklar?

Test med att dubbelklicka på själva bilderna och justera in dem.. Rosalucia hajjar vad jag håller på med om ni funderar på om jag är överdoserad för stunden eller inte, haaaa!

  fint!    

Rosalucia, är det så här du menar?

Torsdag morgon.

Jag vaknade med lite värk. Den går inte att jämföra med tidigare värk, jippieeeeeeeeeeeeeeeee!!!! 

Maxen är hemma med mig idag. Det blev så sent igår och han är trött och förtjänt av en lång, lugn härlig morgon. Han har varit så duktig och åkte med pappa nu i TRE mornar.

Min mamma har som sagt alltid tagit tåget i ur och skur. Det tar cirka 2 timmar från dörr till dörr innan hon är hemma. Vi valde att trotsa halkan och skjutsa henne hela vägen hem igår. Maxen somnade TVÅ gånger i bilen, tröttisen.. Vi köpte pizza på vägen hem och han kom sent i säng.

Jag slockande 22:00 i soffan. Konstigt, jag hade ju sovit så mycket på förmiddagen.

Jag hoppas denna dag blir bra.

Min mamma är här. Hon kom gåendes över den snöiga gårdsplanen med sin vanliga tygpåse i handen.

-brrrr, nu vill jag ha kaffe, säger hon och plirar med sina bruna ögon.

Jag har inget kaffe hemma. Jag får ringa svärmor som bor i huset bredvid. Hon kommer in med sitt pulverkaffe och där sitter vi och fikar, pratar livet en bra stund.

Mamma har självklart bakat. Hon har med sig äppelpaj till Maxen och en mjuk pepparkaka.

Det är så tryggt när mamma kommer. Just nu städar hon. Plockar och fixar, donar och grejar. Det är ok med mig. Jag vill att hon gör så. Hon vill göra så. Jag behöver oxå bli liten ibland och hon behöver känna sig behövd.

Ungarna älskar henne. Hon går upp och åker med tåget, tidigt ibland. Hon kommer kvällar och helger. Hon tar emot ungar som sover över och hon agerar tonårsmormor med mera.  Vad vore vi utan henne?

Vi ska hämta Maxen sedan, tror jag. Han blir så glad när han träffar sin mormor.

//Annelie

Jag har precis vaknat. När kärleken, sonen och lillsonen gett sig iväg i morse, då kröp jag tillbaka. Jag känner mig så fruktansvärt trött. Det är en trötthet som skär igenom ben och märg på något sätt.

Kanske är det medecinerna?

Värken är lite lite bättre. Det går åt rätt håll Smärtlindringen funkar, men jag mår illa. Jag trodde jag kunde jobba idag. Jag var till och med inne en sväng på jobbet i går när jag hade hämtat Maxi.Kärleken skakade på huvudet i går kväll när jag nämde det, han trodde inte det.

Min mamma är påväg. Min älskade gullig lilla mamma sitter på bussen och kliver snart av här.

Jag vill inte vara med om detta igen.

Jag är helt färdig. Idag har jag i alla fall ätit något. Jag var tvungen, jag fixar inte soppor och välling längre. Jag mosade fiskpinnar och potatismos och lutade huvudet medan jag åt.. vilken syn! Eve stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Vem vet, jag kanske gör det?

Senare åkte jag och kärleken till Macken. En blå påse med små kulor lyste mig i ansiktet. Polly. Frestelsen blev för stor, jag köpte en påse. Tänkte att det måste väl ändå pigga upp mig? Jag lade mig på höger sida i soffan och smaskade i mig HELA påsen tuggandes på rätt sida, ha!

Har haft ett djupt snack i kväll, kändes som om vi nådde varandra till slut.

Hoppas jag är ok i morgon bitti. Om inte så måste jag ändå ut och få ljus.

Godnatt.

Jag har tillbringat en halvtimme i telefonen.

Vi har pratat om arbetet som tonårsförälder och vad vi gör. Jag fick förståelse över att vi är i en situation just nu som är både svår och problematisk. Däremot är vi "med på tåget" som han sade, familjeprataren. Han sa att sättet vi handskas med "strulet" är väldigt bra. Han påpekade däremot att det inte tar bort smärtan och känslan av otillräcklighet.

Jag gillar vår familjepratare. Han ser oss för dom vi är och har stött oss under en väldigt lång tid, med uppehåll.

Mina tonåringar är underbara, härliga och "bra" människor. Men en utav dom är lite på glid. Ur "track". De flesta tonårsföräldrar råkar säkert utför det någon gång. När detta är över tänker jag skriva en bok. Jag kan inte sitta inne på dessa erfarenheter, jag måste dela med mig.

Min dotter, så vacker, så stark. Min son, så känslig, så mjuk. Min lilla plutt, så crazy och djup. Vad vore jag utan er, skitungar? 

Ikväll tänker jag kramas och "rå om".

Nu ska jag städa.