Hon är så cool, dottern min. Vad hon än gör och HUR hon än gör så blir hon alltid så bra på kort. Ofta så leker hon med korten oxå och fixar till dom på de mest roliga sätten. Jag har ödmjukt frågat henne om det finns några kort jag får använda här och det fanns det! Gullungen min, jag saknar dig redan..(hon har åkt till en kompis och ska vara där HELA helgen) //Annelie

- Eve, vill du ha en hamburgare?

- Nej, mamma!! Eve kan inte äta det hon är vergiatan!

 

På en promenad hem från jobbet ser Maxen ett flygplan och "strecket" efter det, på himmelen.

- Mammaaaaaaaaaaaaa, kolla!! En ATERIT!!!

 

Eve får skjuts hem av mig på moppen och över vägen går en fasan, vacker och stolt varpå Eve utbrister:

- Mamma kolla, en Safan!

Jag önskar att jag hade skrivit ned ALLT ungarna sagt genom åren, men jag får börja nu! //Annelie

Då var det fredag och ännu har jag inte brakat! Kände däremot en bekant stickning i halsen när jag vaknade. Fredagar är jag och Maximilian lediga. Vi har planerat hela året men jag kanske måste ändra det efter jul.

Jag ska alldeles strax tempa Maxi. Har han ingen feber idag tänkte jag åka in till stan och handla skor. Han låter misstänkt förkyld fortfarande men har sovit hela natten. Han har ingen hosta men är andfådd så kanske astman kommer fram denna förkylning.

Jag började läsa en bok igår kväll, för att finna lite inspiration till jobbet. Den heter "vägen till språket". 

Hinner jag tänker jag läsa mer i den dag.

 Det är så häftigt att höra Maxen leka. Han snackar och gör ljud. Lever sig in alldeles helt i sin lek. Jag måste nästan spela in honom...

Well, kaffedax är det nu...//Annelie

..ja, nu är det snart dax att sova. Mötet gick bra och kakorna var goda! Det var även smörgåstårtan som serverades.

Jag är känslomässigt dränerad just nu. Att ha en vacker 15-åring som dessutom är klockarkär i hushållet är INTE enkelt.. Vi har haft den 4:de djupa pratet på en vecka nu. Jag sade när den var avslutad att oj, detta är kanske jobbigt? Han tittade då oförstående på mig och svarade att han minsann tycker det är UNDERBART att prata så. Jaaaa, det ÄR det svarade jag kvickt!

Men nu är jag i alla fall väldans trött. Tanden, jäkla skrälle, värker allt mer just nu. Jag börjar att räkna ned nu. Den 17:onde ska den bort, denna visdomstand. 11dagr kvar, stå ut!

Nu är det dax, karlavagnen och sängen...//Annelie

Jag valde kärleken. Trots allt är han ju en del av mitt syre, och motion... ;) (skratt)! //Annelie

Utanför mitt fönster så lyser solen. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska promenera till APT:t eller om jag ska ringa kärleken och be honom plocka upp mig. Det väger lite emellan, antingen frisk luft och motion eller 5 minuter med kärleken.

Båten ska tas upp ikväll så storsjuklingen får passa lillsjuklingen. Först ska kärleken hämta kusinerna och passa dem en kvart till gölliga svägerskan kommer med bussen. Som jag sagt så många gånger förut, familjen ÄR så viktig. Häromdagen, igår rättare sagt kom hon, svägerskan PRECIS när jag behövde det. Hon kom till jobbet mitt för att hämta sina barn. Hon tog med sig min Maxen. Vad vore jag utan henne??  Det är mysigt att ha kusinbarnen på jobbet, även om de inte går på min avdelning. Jag får ju kramar av dem VARJE dag!

Jag borde ta en dusch nu//Annelie

Ja, då var det dax igen. Maxen vaknade imorse på ett uruselt humör. Jag tänkte att jag måste vara bestämd, det ÄR ju bara EN dag kvar sedan är han ledig i tre dagar! Han gormade på att han inte var frisk etc vilket jag självklart kopplade ihop med att stortjejen är hemma och är DUNDERFÖRKYLD.

I alla fall så slängde jag in örontempen i örat på honom utan att riktigt rikta den rätt och sa att han inte har ngn feber och att nu är det dax att gå upp!

Upp kom han och jag gjorde hans välling. Vad händer, jo han sitter ju där och hänger, ungen MÅR ju faktiskt INTE bra. Jäklar tänkte jag och tog fram örontempen igen... 38.0 på morgonen, feber, javisst! Denna gång dubbelkollade jag faktiskt även genom att ta i rumpan oxå. Bara ringa jobbet och anmäla vab.

Fan, en dag från att jobba tre veckor i sträck.

Han är förkyld, lite hängig men ändå vid gott mod. Tjejen låter som om hade en gurka uppkörd i näsan (skratt).

Själv mår jag skapligt. Tanden värker men jag har faktiskt vant mig. Kroppen kliar, det är dax för en omgång nässelutslag känner jag. Jag är redo, ha! Det blir i alla fall bättre och bättre.

Jag längtar till lördag.

//Annelie

Jag vet att livet ibland är jobbigt, svårt och svart. Jag vet att man ibland vandrar planlöst omkring i en förvirrad dimma som får en att totalt tappa fotfästet. Vi finns här, för att leda, guida och älska. För att älska er vad ni än gör och hur ni än gör. Sålänge jag andas finns jag här.

Ibland kan man gapa, skrika, ja till och med svära och slänga ur sig saker man ångrar lika fort som de lämnade läpparna. Det är så, livet. Om ni blundar, om ni stänger era vackra blå så känner ni kärleken som flödar,ni SER kedjan som sammanhåller oss. Det är tufft, men tryggt. Ni sliter er loss och det SKA ni göra.

Jag ser er som fjärlien jag visade dig härom kvällen, minns du? Du är min fjäril. Jag vill inte sluta handen om dig för då dör du. Jag vill se dig utvecklas för att sedan flyga iväg och ibland komma tillbaka.

Vi finns här men vi måste respektera varandra. Vara ärliga. Det klarar vi. Jag älskar dig, du underbara tonåring.//Mamma